Buss eller spår – inga problem
Det är litet trist att det blivit något av en trafikslagslandskamp i Sverige mellan buss och spårväg. Bussen är och förblir det i särklass vanligaste
kollektivtrafikfordonet och väldigt mycket talar för bussen, helt klart. Men ibland kan spårväg vara ett alternativ om kraven på kapacitet är hög och beställaren villig att ta investeringen. Egentligen är det bara att räkna. För även om superbussar, alltså Bus Rapid Transit-system, BRT, kostar en hel del att anlägga så kommer de ändå inte i närheten av kilometerpriset för nybyggd spårväg. Spårvagnsvännerna framhäver att trafikslaget höjer såväl status som fastighetspriser genom sin blotta existens vilket i slutändan ska kompensera för dess höga anläggningskostnad. Svårt att bedöma - men i södra Storstockholm lär knappast en BRT-linje i stället för den diskuterade Spårväg Syd sänka
fastighetspriserna.
Om grundinvesteringen redan är på plats, som i Göteborg och i Norrköping, är det lätt och inte lika kostsamt att hålla fast vid spårväg och även förlänga befintliga linjer. Annat är det i städer som skrotat sina system, då blir det en enorm investering att genomföra en spårvägsrenässans likt den som inleddes i Stockholm under trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholms tid. Nu räcker inte pengarna, det är oklart vilken sträckning Spårväg City slutligen kommer att få och när, det blir i alla fall ingen sammankoppling med återinvigda Lidingöbanan förrän efter 2020, det år då tyska Hamburg ska ha en helt fossilfri bussflotta – det är i alla fall de lokala röd-gröna politikernas ambitiösa målsättning.
Notera att även Hamburg en gång monterade ned sitt spårvägssystem precis som i Stockholm, men där finns inga planer på att lägga nya spår i gatorna. I stället väljer staden att satsa stort på buss vid sidan av tunnelbanan. Uppfattningen är att bussen är flexiblare och ger mer kollektivtrafik för pengarna på alla stråk utanför tunnelbanenätet. När det blir stora krav på kapacitet kör hamburgarna Metrobus, Europas längsta dubbelledsbussar. Ett BRT-system utan egna körfält – Metrobussarna kör tillsammans med övrig trafik ungefär som spårvagnar gör i andra städer.
Så våga prova nya vägar för kollektivtrafiken. Beställarna kan lägga ribban genom att specificera det transportbehov som ska lösas och vilken miljöpåverkan som är acceptabel. Då kan branschen erbjuda bästa lösningen på de ställda kraven som i de allra flesta fall kommer att innebära buss men kanske också spårväg i några fall. Framtiden lovar hur som helst att bli ganska elektrisk, eftersom eldrift är renast där den
används om än alla gånger inte så trevlig där den produceras.
På långa sträckor har spårtrafik en klar fördel och kan till och med konkurrera ut flyget. Men det kräver i så fall enorma investeringar, inte bara i nya höghastighetsbanor som alla politiker verkar vilja ha, utan också i underhåll av befintliga spår. En svår nöt att knäcka då politiker gillar monument över sin egen förträfflighet som att få inviga ett nytt spårvägssystem. Eller ännu hellre få klippa bandet när Sverige får sin första sträcka spår för farter på bortåt 300 kilometer i timmen – om och när det nu någonsin blir verklighet. Men de politiker som kan lösa underhållsskulden i den svenska spårinfrastrukturen kommer att röna stor uppskattning som håller i sig mycket längre än ett bandklipp. Lita på det.
Thomas Dietl
chefredaktör