Ledare # 2 The Big Smoke gick upp i rök
Av Under sportlovet fick jag chansen att testa Londons förnyade och omtalade transportsystem. Efter en periods boende i storstaden under 90-talet är jag rätt hemtam både bland bussar och Tuben, men under TfL:s flagg var det alltså premiär nu.
Dubbeldäckarna stod i kö efter varandra och sprutade ut avgaser.
London Transport förflyttade perspektivet mot resenärerna och slutkunden för dryga 20 år sedan, antog namnet Transport for London och tog ett helhetsgrepp om kollektivtrafiken, men också om större vägar samt gång- och cykelvägar i staden. Ohyggliga mängder med både londonbor och turister ska transporteras under dygnets alla timmar, då som nu. Tre saker slog mig som radikalt annorlunda idag.
Luften är renare. Mycket renare, halleluja. Då snöt man svart snor ur näsan, huden var märkbart smutsig på kvällen och lungorna påverkade. Idag är det en fröjd att vandra nerför Oxford Street och se både hybrid- och helelektriska bussar susa förbi.
Det var knappt någon trafikstockning på Oxford Street, vilket var otänkbart för snart 30 år sedan. Då stod dubbeldäckarna i kö efter varandra och sprutade ut avgaser, medan trafiken nu flöt på i ett jämnt tempo. London kan därmed vinka adjö till sitt gamla smeknamn "The Big Smoke".
Har med ovan punkt att göra – vi väntade knappt fem minuter vid vår hållplats innan en buss dök upp – varje dag. Och en sträcka som då hade tagit en timme tog nu halva tiden tack vare dedikerade busskörfält från Queensway till Westminster. Det är alltså möjligt att åka buss och inte enbart förlita sig på Tuben. Dessutom hade några av de större vägarna cykelbanor, som var helt nytt för mig.
Något som inte var förbättrat var ljudnivån i tuben. Det skrek, gnisslade och lät enormt – fortfarande. Sedan förra sommaren håller man dock på att byta ut själva fästena till rälsen, för att råda bot på missljudet.
Förändring ÄR alltså möjlig, med en tydlig vision och tydligt styre. Om man vill ha den.
Artikeln är en del av vårt tema om TRAFIK: Ledare.