Ond cirkel krymper kollektivtrafik
Besparingar i kollektivtrafik ger färre och glesare turer. Resenärerna svarar med att välja andra resealternativ, det visar en ny doktorsavhandling från Linköpings Universitet.
- Antalet vagnkilometer, dvs. hur ofta och hur långt kollektivtrafikens fordon kör, påverkar antalet resande. Men det motsatta sambandet gäller också. Fler resande ger fler vagnkilometer, det vill säga när fler väljer att åka kollektivt måste också fler turer sättas in. På så sätt kan de goda och onda cirklarna i kollektivtrafiken förklaras, säger Johan Holmgren.
Besparingar leder till färre turer, färre resande, minskade intäkter och ytterligare behov av besparingar. Fler tvingas skaffa bil, det blir mer trängsel på vägarna och ökad miljöpåverkan. Med fler bilägare minskar ytterligare kollektivresandet. Denna onda cirkel har varit dominerande sedan 1980-talet.
Men det har inte alltid varit så. Mellan åren 1971 och 1985 ökade antalet resande i kollektivtrafiken kraftigt, visar Johan Holmgren. Han pekar ut två viktiga orsaker; dels att de flesta kvinnor etablerade sig på arbetsmarknaden. De flesta hushåll hade då ännu bara en bil, och det var mannen i familjen som i första hand använde den. Den andra orsaken är att stora bostadsområden byggdes i städernas utkanter, som tvingade fram ett ökat lokalt resande.
Från mitten av 1980-talet faller resandet i den lokala kollektivtrafiken dramatiskt i de flesta svenska län. Fallet sker parallellt med kraftiga besparingar. I exempelvis Kalmar och Jämtlands län minskade antalet resande med 79 och 72 procent mellan åren 1986 och 2001, samtidigt som antalet vagnkilometer minskade med 34 respektive 42 procent. I Upplands, Östergötlands, Gotlands och Hallands län har kollektivresandet i stort halverats.
Johan Holmgren pekar ut den försämrade kvaliteten som den främsta orsaken. Men också att de tidigare pådrivande faktorerna klingade av; kvinnors förvärvsfrekvens ökade inte mer och städernas folktäta ytterområden slutade växa i förhållande till centrum. Två bilar i hushållen blev allt vanligare. Det har också blivit dyrare att resa kollektivt, men Johan Holmgren visar att ökade priser påverkar mindre än utglesade turer.
Vid samhällsekonomisk prissättning kan kollektivtrafik aldrig bli lönsam, konstaterar han. Subventioner behövs men samhällsekonomiskt är det ändå motiverat att satsa på kollektivtrafik. Han visar också hur man med ganska enkla medel skulle kunna öka antalet resande med oförändrad kapacitet. En sådan åtgärd är billigare resor, eller nolltaxa, under lågtrafik, och saxad skoldag, som skulle jämna ut antalet skolbarn i bussarna under högtrafik.