Spårlöst – kontaktlöst
VISST, TANKEN VAR att Lidingöbanan skulle knytas samman med Spårväg City och bli en del av den spårvägsränessans som ledande politiker drömde om under förra mandatperioden. Sedan kom notan, alldeles för stor. Det blev till att dra i nödbromsen och frysa projektet på obestämd tid. Så där står nu den nästan färdiga spårvagnsdepån ute vid Dalénum-området på Lidingö utan spårförbindelse med omvärlden. Spåren når med näppe fastlandet i Ropsten men där är det stopp. Spårlöst värre, vilket innebar att de nya spårvagnarna som trafikerar Lidingöbanan fick fraktas dit med specialtrailers när den återinvigdes rejält försenad hösten 2015. Och än i dag är det spårlöst från Lidingö till resten av Storstockholm och landet.
IBLAND HJÄLPER DET inte ens att det finns spårkontakt. När Tvärbanan fick sin nya sträckning mellan Alvik och Solna station var det tänkt att samma spårvagnar skulle kunna köra hela vägen från Solna till Sickla udde. Tänkt, kanske. Men det fungerade inte, tydligen var det olika signalsystem på den nya respektive gamla bansträckningen. Det ska bli möjligt att åka någon gång framöver, men ännu efter tre år vet ingen säkert när.
SE NU LIDINGÖBANANS spårlöshet och Tvärbanans kontaktlöshet som en metafor för många av de politiska beslut som drabbat såväl kollektivtrafikbranschen som andra verksamheter på många håll i vårt avlånga land.
DET KÄNNS SOM om beslut som behövs inte fattas, medan ogenomtänkta beslut klubbas igenom forcerat. Helhetsbilden saknas och ingen behöver ta konsekvenserna av feltänk annat än att en politiker tvingas byta från landstingsråd till oppositionsråd. Litet lägre lön men bra pension i sikte vid lagom ålder. En tillvaro långt bortom den verklighet företagare och andra lever med.
ETT STORT PROBLEM i sammanhanget är segregationen. Inte mellan olika befolkningsgrupper som ofta avhandlas i media, utan mellan maktens utövare och verklighetens aktörer. Ett problem som snarare tycks tillta än avta med tiden. Politiker och myndigheter som Transportstyrelsen tycks leva i en helt annan värld än de bussbolag som drabbas av deras regler och beslut. För att råda bot på detta genomförde Sveriges Bussföretag under förra året omfattande studiebesök för de tjänstemän som delar ut företagsbot för förseelser mot kör- och vilotidsreglerna. Vackert så, tjänstemännen tittade sig förvirrade omkring, var allmänt trevliga och förstående den lilla tid som studiebesöket betingade. De gick sedan tillbaka till sina skrivbord och fortsatte att skicka ut sina kontrollavgifter som om ingenting hade hänt. Som om de ingenting förstått eller lärt. Att myndigheten nu får en ny generaldirektör ska vi nog inte hoppas för mycket på, även om nu Sveriges Bussföretag uppger att det finns hopp om förbättring i den segslitna frågan om kör- och viltotidsreglerna under 2017. Men inte utan att branschen gör något, staten och myndigheterna ändrar inte självmant sina penninginbringande rutiner. Det gäller för alla att aldrig ge upp utan att bråka och se till att bestrida det som känns fel, då kan det kanske bli en ljusning under det här året, inte annars.
THOMAS DIETL
Chefredaktör TRAFKFORUM