Offentlig sandlåda
För alla fattar ju att ingen trafik kan få resenärer om bussen inte får angöra terminaler och knutpunkter där den övriga subventionerade kollektivtrafiken finns. Resenären bryr sig sällan om vem det är som kör, bara resan går åt rätt håll till en plats så nära slutmålet som möjligt. Den som vill åka mellan Stockholm och Trosa hittar den kommersiella Trosabussen i Sörmlandstrafikens reseplanerare – men inte i SL:s. Den enda länsöverskridande trafik som visas hos SL är pendeltåget i egen regi. I Samtrafikens nationella Reserobot syns Trosabussen men inte alternativet Årebussen mellan Stockholm och Åre med mellanlandningar i bland annat Uppsala och Gävle, ett prisvärt alternativ som fler resenärer på sträckan kunde ha valt om de fått chansen att upptäcka att det valet fanns.
Sedan kommer den rent fysiska delen av offentligheten, tillgången till offentliga terminaler för bussar och annan kollektivtrafik. Motståndet från dem som ansvarar för den upphandlade, skattefinansierade kollektivtrafiken har på många håll varit kompakt. Bara de egna bussarna får komma till, privata aktörer har hänvisats till oattraktiva platser som är svåra att hitta och ta sig till för resenärerna.
EU:s kollektivtrafikförordning är ett tämligen grumligt regelverk som ger upphov till tolkningar efter behag. I Sverige har många valt en tolkning som gynnar den egna skattefinansierade trafiken trots att konkurrensen är så liten från de kommersiella.
Kan det bero på den offentliga rädslan för konkurrens? Kanske. När ett enda nytt frilansande barn börjar gräva i den offentliga sandlådan känns det ovant för alla de äldre barnen som fått sitta i fred på lådans träkant med spadarna tryggt nedstuckna i sanden. Där har de suttit i godan ro, kanske grävt litet lagom när andan fallit på. Och så kommer en unge som inte hör dit och kör spaden i sanden så det dammar om det! Så kan vi inte ha det, säger de offentligt insuttna och motar bort det nya barnet till det stenhårda gruset på tryggt avstånd från deras sandlåda.
Verklighetens offentliga sektor är största arbetsgivare i flertalet kommuner i hela västvärlden. Sverige har legat i täten när det gäller det offentligas storlek vilket gav den öknamnet den ofantliga sektorn för 40 år sedan. Välfärdens framväxt efter andra världskriget och guldåren på 1950- och 1960-talet gödde det offentliga, då möjliggjordes expansionen. Även efter de gyllen tiderna har utvecklingen fortsatt, vi får allt fler myndigheter känns det som, och därmed sker en ständig tillväxt av offentliga tjänsteandar som ska värna om välfärd och samhällsutveckling men som inte så sällan mest värnar om sitt.
Landets regerande politiker är tätt lierade med det offentliga och så verkar det vara vem som än sitter i Rosenbad. Politiker som blir bortvalda hamnar inte så sällan på toppositioner inom den offentliga sektorn varifrån de senare kan rekryteras tillbaka till olika nivåer inom politiken när det egna partiet når framgångar i valet. Den här ordningen där det offentliga politiska lever åtskilt från den konkurrensutsatta näringen kan leda till det som brukar kallas politikerförakt. Ett förakt som politikerna själva brukar säga är ett hot mot demokratin.
Eller är det ett syftningsfel här? Politikerförakt kan lika gärna stå för de politiker som föraktar dem som inte tillhör de egna leden, eller i värsta fall småföretagare och uppstickare som enligt dem stör den upphandlade kollektivtrafiken. Såväl politiker som generaldirektörer i statliga myndigheter och verk vill gärna berätta sin version med många ord på konferenser och seminarier. Färre vill lyssna, det gäller inte minst Transportstyrelsen i fråga om den till synes eviga trätan om hur kör-och vilotidsreglementet ska tolkas och efterlevas.
”När du talar, så repeterar du bara det du redan vet. Men om du lyssnar, så kanske du lär dig något nytt.” Detta citat av Dalai Lama satt på väggen i en bussverkstad i Vallentuna, men det borde också ha suttit i Rosenbad, i Transportstyrelsens ledningsrum och hos EU-kommissionen. Eller hemma hos mig själv och många andra som gillar att prata mycket men är dåliga på att lyssna.
THOMAS DIETL
CHEFREDAKTÖR TRAFIKFORUM