Olika roller - samma mål
Valen sker sällan i Sverige, vart fjärde år. Fram till 1970 var det val vart annat år, därefter vart tredje och sedan länge vart fjärde år. Politikerna vill ha lugn och ro, slippa ta kortsiktiga hänsyn för att kunna genomföra nödvändiga impopulära beslut utan att oroligt fundera på en nära förestående och störande valrörelse. Så har det knappast blivit. Den politiska cirkusen bjuder just nu på fler nummer än någonsin trots att folket vandrar så sällan till valurnorna. Varje månad kommer också mängder av opinionsmätningar där siffrorna fladdrar upp och ner. De som tappar hamnar i blåsväder, men det är något som politikerbranschen får stå ut med. För riksdagsledamöter har ändå möjligheter som andra saknar, de sätter exempelvis sina egna löner varför löneutvecklingen varit god i decennier. Inte ens den minister som tvingas avgå riskerar mer än sitt rykte. Så är det knappast för småföretagaren i den marknadsekonomiska kampen. Framgång kan snabbt växlas mot bakslag, inte minst på grund av de valda politikernas beslut om nya skatter och regelverk som med ett klubbslag ritar om villkoren.
Politikerna som sitter på toppositionerna i riksdagen eller rent av i regeringen har vandrat en lång väg för att nå dit, de flesta började som
ungdomspolitiker, få är från näringslivet eller övriga arbetslivet. Så har det varit länge med perioder av förbättringar mellan varven. Samtidigt känns det som ett parlament fullt med ivriga entreprenörer som vill allt genast inte heller skulle fungera. Ett visst mått av saktmod
är kanske nödvändigt i en demokratisk institution. Men visst borde det väl vara möjligt att komma in i politiken direkt från yrkeslivet utan
att ha tillhört något av riksdagspartierna sedan urminnes tider? Bussföretagare i riksdagen har i princip varit lika sällsynta som entreprenörer och andra småföretagare. Det skulle inte skada om fler sådana kom in.
Alla riksdagspartier stöder liksom branschens entreprenörer tanken på fler resenärer inom kollektivtrafiken. Samtidigt åker svenskarna
mer bil än någonsin. Det innebär att fördubblingsmålet som branschen satt upp 2008 är en utmaning som kräver mer än vad som hittills
gjorts. Alla talar väl om kollektivtrafiken, säger sig stödja den, men tendensen går åt motsatt håll. Bilarna kör kortare sträckor nu än tidigare.
Genom att bilarna blivit fler ökar dock den totala körsträckan för att under 2015 nå 6,5 miljarder mil totalt. Drygt 90 procent av bilarna drivs
dessutom på fossilt bränsle medan bussarna blir allt mer fossilfria i en allt snabbare takt.
Över 70 procent av bussarna i den upphandlade kollektivtrafiken drivs på förnybart bränsle och har de miljövänligaste motorerna, Euro V
eller Euro VI. Det här gör att bussarnas klimatutsläpp har minskat med minst 20 procent under samma tid som bilismen alltså ökat – sedan
millennieskiftet.
Det hade kunnat vara ännu bättra – om de kommersiella bussföretagen kunde nyttja den infrastruktur som handlar om att ladda elbussar,
tanka biobränsle och enklare kunna beställa lika miljövänliga bussar som dem som rullar i den till hälften skattefinansierade kollektivtrafiken.
Här gäller det att politikerna väljer att använda sina styrmedel på ett sätt som gynnar utvecklingen bort från den fossila fordonsvärlden till den förnybara. Som att exempelvis ta bort elskatten på elbussarna, det borde vara självklart eftersom eldriven spårtrafik är skattebefriad sedan länge. Ett litet beslut som kan underlätta för kollektivtrafiken i så fall, hur lång tid kan det ta? Vi måste sluta köra mera bil, vi borde kliva på den snart helt fossiloberoende kollektivtrafiken. För att locka fler måste kollektivtrafiken bli bättre och effektivare.
Det visar sig snart om politikerna vågar ta beslut som leder i den riktningen, bilrattkramarna är en stor väljargrupp som inget parti vill få emot sig. Men det var ju det som skulle vara möjligt med långt mellan valen: Att ta obekväma beslut, exempelvis sådana som gynnar kollektivtrafiken på riktigt.