Morot eller piska
Partnersamverkan för en förbättrad kollektivtrafik startades 2008 under beteckningen fördubblingsarbetet. Kollektivtrafiken skulle fördubblas, få dubbels så många resenärer, fram till 2020. Ett tufft mål som senare fick modifieras för att inte göra alla eldsjälar molokna.
Under ett av Almedalens många seminarier med som hölls av just Partnersamverkan filosoferades det om piskan och moroten, alltså om svenskarna bildlikt talat ska piskas ombord på bussen eller lockas att stiga på av frestande morötter.
PISKAN KAN VARA att kraftigt höja parkeringsavgifterna, såga möjligheterna till avdrag för resa till jobbet med egen bil, göra det dyrare att ha tjänstebil och andra illasinnade saker som svider rejält i vanebilisten. Moroten är att genom rejäla förbättringar av kollektivtrafiken och dess villkor få fler att välja den självmant, bättre bussar, tätare trafik, möjligheter att göra avdrag för kollektivresor på deklarationen. Moroten är jättedyr medan piskan är gratis och dessutom drar den in massor med nya pengar till staden. Just nu viner piskan över Stockholms mera centralt boende bilister, alla utan förhyrd p-plats eller eget garage drabbas av en chockhöjning för att få lov att ta upp några kvadratmeter gata med sin bil.
Bråket startade genast, oppositionen sågade förslaget som sades slå sönder folks vardagsliv. Ett liknande bråk har tidigare gällt kravet på marknadshyror för hyresrätter i centrala delar av de svenska storstäderna, inte minst i Stockholms innerstad. Märkligt nog handlar båda frågorna om vad ytan i staden ska få kosta att disponera – om marknadskrafterna ska få styra eller om vi ska tillåta en konstlad reglering. Och räknat per kvadratmeter så är det bara att konstatera att det varit märkligt billigt att låta sin bil stå parkerad en månad i Stockholms city. Långt under marknadspriset på samma yta när den används för andra ändamål, exempelvis torghandel, utomhusserveringar och liknande.
Medan det ena blocket gick i taket mot marknadshyror såg det andra rött inför chockhöjningen av parkeringsavgifterna i hela Stockholm. Rallarsvingarna ven i den politiska luften även om inga löften om att riva upp de nya p-avgifterna vid en eventuell valförlust för styrande Stockholmspolitiker 2018. Konstigt? Inte då, det har vi sett förr – Trängselskatten blev grymt kritiserad av oppositionen som dock behöll den efter maktskiftet. Sköna pengar in vill ingen styrande politiker bli av med utan extremt goda skäl. Som att bilisterna kan vara en mäktig väljargrupp, och alldeles säkert är det i Stockholms innerstad.
ALLA FATTAR ATT vinande och svidande piskan är mindre populär en den saftiga söta moroten. Men kanske måste det till en blandning av båda för att nå resultat, för vi har inte råd med bara morötter. Vettiga styrmedel är att göra det förmånligare att resa med kollektivtrafiken samtidigt som det då måste bli besvärligare för bilen. Om bilen får ta plats i stadskärnorna så hämmar det samtidigt kollektivtrafiken, bussen kommer helt enkelt inte fram, eller så går den smärtsamt långsamt. Samma sak med spårvagnar – och tunnelbanor är inget alternativ.
DET KRÄVS MOD av de styrande för att göra något. Det är inte många lokalpolitiker som så mycket som vågat ge bussen prioritet i trafiken. Undantag finns dock, som till exempel i Kristianstad som vi tar upp i det här numret. Men det måste till mer, mycket mer, för att komma åt grundproblemet med ohållbart pendlande till och från jobbet, skolan eller aktiviteten med stora, utrymmeskrävande bilar i massor.
Verktygen finns, de kollektivtrafikfordon som kommer är bättre, bekvämare, effektivare och snålare än tidigare generationers, något som kommer att visas upp på branschens stora mässor i höst – först IAA i Hannover och sedan på Persontrafik i Göteborg. Där kan vi diskutera, planera och studera. Men det måste bli mer än ord om resandet ska blir hållbarare i en rimligt nära framtid. Alla som vågar göra något i rätt riktning är värda ett reportage, det är ett löfte från redaktionen.
Thomas Dietl
Chefredaktör TRAFIKFORUM