Tamsons: ”Viktigt ta hand om kvinnors upplevda otrygghet”
Av Vad betyder Kollektivtrafikdagen för branschen?
– Jättemycket. Både som mötesplats och som ett ställe att inspireras, och få lyssna in det senaste som är på gång. Också att få kittlas litegrann i nya lösningar och nya projekt som ständigt pågår.
Vill du kommentera den rapport som Keolis vd Jan Kilström presenterade, där man ser att 23 procent väljer bort tunnelbanan för att man känner sig otrygg?
– Det ligger ganska väl i linje med det vi ser för kollektivtrafiken i stort. Vi vet att det finns en andel människor som vissa tider på dygnet väljer bort kollektivtrafiken. Sedan ska man komma ihåg att i de fördjupade undersökningar som finns handlar det inte om just tunnelbanan som i det här fallet, alltså inte den otrygghet du upplever på stationen eller ombord på tåget, utan det är vägen dit och därifrån. Det som händer på torget eller när du ska gå genom det där buskaget, oupplysta parkgångar och nerklottrade gångtunnlar till exempel.
Hur vill du jobba för att öka tryggheten?
– Jag tror att det finns oerhört mycket vi måste göra. En viktig nyckel är att hålla i och fortsätta det arbete vi redan har, tydliga insatser från kunnig och informerad personal, ordningsvakter, trygghetsvärdar och annat. En annan viktig del handlar om våra kameror och vår trygghetscentral, är olyckan framme kan jag ringa eller chatta och snabbt få hjälp. Sedan handlar det om förebyggande insatser, att det är helt och rent i kollektivtrafiken. Vi jobbar ju väldigt hårt med klottersanering och städning, vi har en 24-timmars garanti på att få bort klotter. Vi jobbar också nära polisen när det gäller att spana, spåra och gripa och lagföra de mest notoriska klottrarna. Senast idag fick vi en dom kring ett av de mest uppmärksammade klottermålen i modern tid där två notoriska storklottrare i Stockholm har dömts till fängelsestraff och miljonböter. Vi behöver också jobba mer med frågeställningar som samlar det kringliggande samhället, kommuner och fastighetsägare. Kollektivtrafiken slutar inte vid busshållplatsen när man kliver av bussen. Vi behöver också en polis som är närvarande och dedikerad att jobba i och runt kollektivtrafiken. Vi jobbar för en återupprättad polis sedan ganska många år tillbaka.
Tänker du dig riktade eller specifika insatser för kvinnor som ofta känner sig mer otrygga i kollektivtrafiken generellt?
– Ja, det tror jag absolut. Det är ju ett internationellt fenomen i hela världen. Jag tror vi ska göra generellt riktade insatser till för alla men med en särskild idé om att omhänderta många gånger kvinnors relativt större upplevda otrygghet i kollektivtrafiken. Möjligheten att chatta med vår trygghetscentral var ju ett uttryck för detta. Man såg i fokusgrupper att kvinnor många gånger inte plockar upp telefonen och ringer trygghetscentralen om det kommer in ett gäng och stökar på tunnelbanan, man chattar hellre. Att förstå behovet hos ensamma personer, ensamma kvinnor, är också viktigt, att förstå att om en ensam tjej ringer trygghetscentralen måste man kanske vara mer på tårna än annars. Sedan tittar vi också på möjligheten att pröva ledsagning, att vissa tider kunna ringa trygghetscentralen och i samverkan med andra möjliggöra för den ensamma resenären att få hjälp om man känner sig ensam och utsatt att få sällskap på vägen hem.
Från vår horisont tittar vi nu på att bryta ner statistiken i till exempel manligt/kvinnligt, utsatta grupper och så vidare, och inte bara titta på var och hur brotten sker utan också på den upplevda känslan av otrygghet. Något vi saknar idag där är en särskild brottskod för brott begånget i kollektivtrafiken, det finns inte idag. Den enda särskilda brottskod som finns är för klotter begånget i kollektivtrafiken. Om vi har den på plats skulle det vara enklare att se var brotten sker.