Ledare #5: Busskurerna signalerade ”hemma”
Av Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver denna min första ledare för Trafikforum. Flitig kollektivtrafikanvändare sedan barndomen på Färingsö, med bussar som åkte i diket, broar som strejkade, eviga köer och decenniers prat om en färjeförbindelse till Hässelby som gick om intet. Sönderslagna busskurer (oftast efter en helg) men jag minns också de riktigt gamla blå kurerna i trä långt uppe på ön, vackra inslag i landskapet som signalerade ”hemma”. Men också minnen av busschaufförer som månade om sina passagerare, väntade in dem som kom springande till allra sista nattbussen från Brommaplan kvart i tre, de som inte rivstartade och körde iväg när man kom halkande på isiga gångbanor, ute i sista minuten. Visst har jag en stark relation till kollektivtrafiken, även om jag numera mest nyttjar den på Rolagsbanans ljuvliga sträckning till och från stan. Här råkar man till och med i samtal med sina medpassagerare, något som knappt hände under mina 20 år i stan och på tunnelbanan. Och närhelst jag får höra spårvagnarnas plinkande i Göteborg, på tv, radio eller på plats, väcker det minnen av studentlivet i staden.
Spårvagnarnas plinkande i väcker minnen av studentlivet i Göteborg.
Vad består då den skräckblandade förtjusningen i? Jo, att förstå det komplexa arbete som ligger till grund för varje ny fordonsflotta, ny linjesträckning, ny depå, ny busshållplats. Jag hyser stor respekt för alla som är aktiva i branschen. Som resenär får jag nu chansen att ta del av dialogerna, samtalen, planeringen och utvecklingen av det kollektiva resandet i Sverige på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort. Och det ska bli spännande!